Jag har ju vid några tillfällen berättat om mitt trilskande knä och efter otaliga läkarbesök och olika undersökningar med tillhörande röntgen av nämnda kroppsdel blev jag remitterad till en ortoped. Vi pratade i fem minuter, han tryckte lite här och där för att sedan berätta vad han trodde att mina knäbekymmer berodde på. Han trodde att problemet var en klämd nerv i ländryggen eftersom mina symptom och min beskrivning av dem var som taget ur skolboken. Har skickade mig på magnetröntgen (jag kommer snart att bli självlysande så många röntgenundersökningar jag gjort) för att lokalisera exakt var den klämda nerven satt någonstans. Detta för att kunna gå in och lägga en rotblockad och på så sätt förhoppningsvis få lite lindring.
I fredags ringde han och gav mig en riktig käftsmäll!! Han frågade om jag någon gång haft oerhört ont i ryggen? Någon gång??? Tillåt mig småle.....
I vilket fall som helst visade röntgenplåtarna att jag har ett diskbråck i ländryggen och en av diskarna putar ut så mycket att den helt enkelt har knäckts av belastningen. Så länge jag inte har mer bekymmer än vad jag har för tillfället blir det inte aktuellt med operation (vilket jag inte heller är så värst intresserad av) utan planen är att att kortisonbehandla. Jag vet inte exakt hur det går till men jag vet att det innebär sprutor.....
Så länge det känns bra tyckte han absolut att jag skulle fortsätta träna som jag gör. Att jag faktiskt mår som bäst när jag rör på mig tycker både han och jag talar sitt tydliga språk. Men jag skulle ju ljuga om jag inte säger att jag är lite bekymrad. Jag har tillräckliga problem med min rygg redan - jag har både skolios och Scheuermanns - och behövde verkligen inte få ytterligare en diagnos. Det är klart att jag undrar vilket skick jag kommer att vara i när jag blir gammal. Kommer jag ens att kunna stå upprätt eller kommer jag bli en liten dubbelvikt gumma?
För övrigt har jag väl haft tillräckligt problem med min hälsa?? Jag vet att det finns de som har det värre men om jag får vara ego för en stund så tycker jag faktiskt att det räcker nu.....
I fredags ringde han och gav mig en riktig käftsmäll!! Han frågade om jag någon gång haft oerhört ont i ryggen? Någon gång??? Tillåt mig småle.....
I vilket fall som helst visade röntgenplåtarna att jag har ett diskbråck i ländryggen och en av diskarna putar ut så mycket att den helt enkelt har knäckts av belastningen. Så länge jag inte har mer bekymmer än vad jag har för tillfället blir det inte aktuellt med operation (vilket jag inte heller är så värst intresserad av) utan planen är att att kortisonbehandla. Jag vet inte exakt hur det går till men jag vet att det innebär sprutor.....
Så länge det känns bra tyckte han absolut att jag skulle fortsätta träna som jag gör. Att jag faktiskt mår som bäst när jag rör på mig tycker både han och jag talar sitt tydliga språk. Men jag skulle ju ljuga om jag inte säger att jag är lite bekymrad. Jag har tillräckliga problem med min rygg redan - jag har både skolios och Scheuermanns - och behövde verkligen inte få ytterligare en diagnos. Det är klart att jag undrar vilket skick jag kommer att vara i när jag blir gammal. Kommer jag ens att kunna stå upprätt eller kommer jag bli en liten dubbelvikt gumma?
För övrigt har jag väl haft tillräckligt problem med min hälsa?? Jag vet att det finns de som har det värre men om jag får vara ego för en stund så tycker jag faktiskt att det räcker nu.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar